Har varit på ett fantastiskt bröllop i helgen. Johan och Sofia gifte sig. Båda står mig väldigt nära. Johan har jag känt i stort sett sedan han föddes och Sofia lärde jag känna för ca sju år sedan.

Att få en bröllopsinbjudan mitt i vintern hör inte till det vanligaste. Dessutom ville brudparet att jag och Simon skulle sjunga en låt för dem i kyrkan. Det gjorde vi så gärna. Även om jag alltid blir extremt nervös i sådana där situationer. 

Låten vi skulle sjunga hade jag aldrig hört förut. Det var en låt av Bob Dylan (Tomorrow is another day) som är översatt till svenska och sjungen av många olika artister. Mest känd med Nationalteatern - Bara om min älskade väntar.

Kvällen innan bröllopet bad jag faktiskt till Gud för lite hjälp. Eftersom det snöade så fanatiskt var jag rädd att inte ens komma fram till kyrkan. Ja sa bara: hjälp mig genom dagen. Behöver jag säga att dagen flöt på som om det var en osynlig hand som stödde mig? Vi var i kyrkan på perfekt utsatt tid för att möta prästen innan. Vi brukar alltid vara sena... Visserligen hade jag glömt munspelet hemma, men tänkte att det kanske blir lika bra ändå. Jag litade på att det var helt i sin ordning.

Strömmen hade precis gått i Stora Sköndals kyrka när vi kom och hela området saknade el. Men det gjorde det hela mycket mer mysigt. Kyrkovaktmästaren hade tänt dopljus överallt. Det kändes som förr i tiden. Kyrkomusikern kunde inte spela på orgeln (den drivs ju av el) och vi fick ingen mikrofon. Kyrkoklockorna kunde inte heller ringa. Men det gjorde ingenting. Det hela blev faktiskt mycket bättre utan el. Kyrkomusikern fick spela på den stora flygeln i stället och Amazing Graze låter faktiskt bättre på piano än orgel. Prästen Annika fick klinga med en liten liten klocka (som en liten Hare Krishna klocka) istället för kyrkoklockorna och det var en väldigt äkta känsla under hela vigseln. Prästen sade bland annat i sitt tal till brudparet att vi oftare borde be Gud om hjälp lite i våra böner. Jag log lite för mig själv.

Någonstans kändes det som om Bertil, brudgummens pappa, var där i himlen och ställde till ett litet hyss för oss. Det var han som sett till att det blev strömavbrott. Ingenting skulle förvåna mig mindre. Han var nämligen sådan Bertil. Hade ofta hyss för sig.

När vi fortsatte till lokalen där vi skulle äta var det först nersläckt och mörkt. Gästerna gick och letade efter sin bordsplacering. Så plötsligt - strax innan middagen skulle serveras tändes ljusen. Det kändes som "och se där varde ljus"- Om det var Bertil som mixtrade med elen, gjorde han det bra.

Middagen förflöt med god mat och fina tal till brudparet. Som någon av bröllopsgästerna sa i sitt tal. Det är verkligen en ynnest att få bli bjuden på bröllop mitt i den här svåra tiden på året. Folk har det tufft. Det är tuffa tider. Vad känns då inte bättre än att få ha lite fest? 

Efter middag var det dags att dra vidare till nästa festboning. Ut i snöstormen och pulsa. Ur festvillan ångade det. Här var det redan full fart och klackarna i taket. Många av "gamlingarna" hade droppat av och kvar var de danssugna "lite" yngre. Jag festade på och drack nog ett glas för mycket. När mina syrror tyckte det var dags att åka, hängde jag på. De hade beställt en bil till mig också. (Simon hade åkt hem långt tidigare). När syrrornas taxi åkt stod jag där själv i iskylan och kände mig rätt övergiven. SKulle det inte komma en bil till mig också? Jag hade ju t o m bett Gud om hjälp!

Då efter visst trixande av syrrorna kom det tillslut en taxi till mig med. Efter lite småpratande med taxichauffören på vägen hem visade det sig att han var inhoppare - på samma jobb som jag! Vi var alltså kollegor! Är inte det helt otroligt! Det var dessutom hans sista körning på fem år och jag var hans sista kund!!!

Eftersom det inte var plogat på min väg bad jag honom släppa av mig vid busshållplatsen. Sista biten gick jag genom skogen. Det var mycket snö och jag föll två gånger. En vante hade jag tappat på festen så jag blev lite blöt, men nu var jag ju snart hemma...

Jag kan säga att jag stupade i säng. Helt utmattad. Men jag måste säga att bönen hade funkat. Dagen hade faktiskt flutit på hur bra som helst. Trots vissa problem som väder, strömavbrott och glömt munspel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

skriver man på Dagens Industris ledarsida den 24 mars 2012.    Det beror ju på tänker jag. Om man tittar ur ett globalt perspektiv så är det ju välkänt att företag flyttar sin verksamhet till sk låglöneländer. Där de anställda har dålig arbetsmil...

Det har snart gått ett år sedan den fruktansvärda naturkatastrofen i Japan. Skadorna efter tsunamin kommer att vara kännbara för lång framtid. I Fukushima kommer skadorna efter härdsmältan i kärnkraftverket Daichi vara kännbara flera generationer fra...

Tycker det är lite konstigt att man inte har mer har uppmärksammat att man ska bygga ett kärnkraftverk i norra FInland inte mer än 20 mil från den svenska gränsen. Det läskiga i den här historien är att svenska staten är med och lånar ut pengar till ...

enligt senaste nyhetssändningen. Och det är nog tur det, för de nissarna de har presenterat istället för Juholt går ju helt bort. Jag tänker inte gå in på varför jag tycker det, men de föreslagna kandidaterna är som att hålla upp 8 svartvita foton - ...

Det är många som undrar hur en olycka av den här kalibern ska kunna inträffa på ett modernt skepp i totalt lugnt väder. Kaptenen är anhållen, men menar att det inte synts något grund på "kartan" (dvs GPS:en). Även om anledningen till olyckan inte är ...