På väg hem från jobbet igår hörde jag på radio P1 en fruktansvärd redogörelse för hur kvinnor stympas efter våldtäkt i krigshärjade delar av Afrika. Det var så obehagligt att höra att jag rös när de beskrev vad förövarna gör i samband med våldtäkterna. Jag behöver inte gå in på detalj, men deras underliv förstörs så fruktansvärt att vissa aldrig mer kan gå på toaletten. Den läkaren som har gjort det till sin livsmission att hjälpa dessa våldtagna kvinnor berättar att det är så oerhört tillfredsställande att t ex genom kirurgiska operationer hjälpa en av dessa kvinnor att kissa igen. Något vi andra bara tar för givet.

Senare på kvällen när jag kollar på nyheterna, berättas igen om dessa fruktansvärda våldtäktsdåd. Som läkaren sa - det är inte själva våldtäkten som är det värsta... det är vad dom gör med kvinnorna efteråt. När man hör om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten blir man alldeles matt. Dessa brott är i paritet med vad judarna utsattes för under andra världskriget.

I nästa reportage berättas om ett centralkök någonstans ute i landet. En anställd råkar av misstag tappa ut en jättegryta med färdig pasta på golvet. Hon börjar skova upp allt från golvet tillbaka till grytan. En lastbilschaufför lyckas filma händelsen på sin mobil.

Ok, det är inte trevligt att veta att maten man ätit har legat på golvet i storköket. Men förmodligen är det ingen människa som skulle må dåligt av detta om man inte visste om det. Det är ju inte gärna så att man dör av skadorna om man säger så. Men i nyhetsreportaget berättades nu hur föräldrar och lärare nu gått ihop i "krisgrupper". Ja, ni läste rätt. Hur fan kan man göra en sådan höna av en fjäder? Detta är så typiskt Sverige och så överdrivet att man bara storknar.  Att detta kom bara några inslag efter detta om våldtäkterna i Afrika gjorde det hela än mer bisarrt. Om man släppte in ett gäng hungriga afrikanska barn i det där centralköket skulle de kasta sig på golvet och äta upp varenda pastabit med bara händerna. Och vara så otroligt tacksamma efteråt. Det är såna tankar jag får när jag ser inslaget. Och så hör man om att föräldrarna sitter i krisgrupper. Men HALLÅ VAKNA! Det finns en värld därute också. Det gäller att sätta saker i sitt rätta sammanhang. Ibland är det som att vi svenskar tror att vi är helt ensamma i världen.

Vad skulle du vilja säga till Barack Obama? undrade DN häromdagen och ville att man skulle sms:a ett meddelande till tidningen. Jag tänkte länge att jag skulle skriva något. Efter lite närmare eftertanke kom jag på att ingenting var av intresse. Vem skulle vara intresserad av vad jag har att skriva? Barack? DN's redaktion? DN's läsare? Knappast. Till saken hör att man kunde vinna Baracks självbiografi. Vad och hur kriteriena var för hur DN skulle välja ut en vinnare sas inte. Kanske skulle någon lottas ut. Jag har svårt att tänka mig att någon på DN's redaktion kommer att läsa alla sms. Hilda från Alvesta sms:ar in på sin nya mobiltelefon och skriver "Lycka till Barack!". Jippiho vad intressant. Om man vill säga något till Barack vill man inte gärna göra det via ett SMS! Vad kan bli mer torftigt?

Jag är ändå lite nyfiken på hur DN tänkte här. Vad kan man möjligtvis vilja trycka in i ett sms till USA's president? Skulle det vara en blaha blaha hälsning? Skulle den vara rolig? Hur intressant är egentligen ett "Lycka till" från en DN-läsare som Barack själv aldrig kommer att läsa, eller ingen annan heller för den delen. Hur spännande är sms:et  "Hälsningar från familjen Eriksson i Gläntan..." eller "Vi håller på dig Oabama!" Nej precis... det är så

otroligt ointressant. Det är ingen som är intresserad av vad jag eller någon annan av DN's läsare har att säga till Barack Obama i formen av ett sms.

Hur många lyckönskningar Barack än får, kommer han ha ett helvete det första året vid makten. Ingen människa på denna jord har kapaciteten att rätta till alla orättvisor och all galenskap den närmaste framtiden här i världen eller i USA för den delen. Inte ens en svart Messias med folkets stöd bakom sig. Nej, han är bara en människa av kött och blod. Förmodligen suckar både hans fru och mamma över några bisarra egenheter som ingen av dem står ut med. Han är vältalig, ja, det kan man inte ta ifrån honom. Han är älskad av folket, det stämmer det med. Men hur han därifrån ska ro i hem det hela, vetifan. 

Det största trumfkort Barack har är just att han är svart. Vi vet alla att han är hyperintelligent, men det är inte det som kommer att skapa förändringen som alla väntar på. Förändringen i världens mäktigaste land har gått har gått från "WASP" till "BAP". (Dvs WASP - white anglo saxon protestant (male)till Black African Protestant (male). Detta faktum kommer skapa många spännande clascher här framöver i Barack Obamas kontakter med ledare från världens alla hörn och jag tror faktiskt är det som blir den största förändringen i världens ledarskap. Han har rubbat den hierarkiska maktbalansen. För kvinnor att ta den positionen i världen har vi fortfarande att vänta på. För en så stor "change" är världen ännu inte mogen. Hade Hillary blivit president hade det verkligen kunnat rubba maktbalansen, men på den dagen får vi vänta.

När jag drömde om Barack och Hillary för något år sedan - vem av dem som skulle vinna, drömde jag att Baracks change bestod i att uteliggare på New Yorks gator skulle bli bagare istället. Vilket resulterade i att det blev väldigt konstiga limpor bakade där in the heart of the apple. Jag hoppas att förändringen blir smartare än så. Inte det att jag inte önskar att uteliggare ska få jobb, men en förändring måste blandas med klokhet. Vad jag nu ville säga med det...

I have a dream, sa Martin Luther King.... Ja, vem fan har inte drömmar tänker jag... 

http://annadrangel.bloggagratis.se/2008/01/23/467114-barack-obama-vs-hillary-clinton/

1000 människor har dött i Gaza av israeliska bomber. Ca 20 israeler har dött i "kriget".

Borde det inte vara så att den starke också är den med mest vett? Ungefär som reklamen för Alvedon: Är man stor och stark måste man också vara snäll. Om vi tänker oss att militärt sett är Israel som en storebror. Mycket mer muskler och ibland kanske mer vett, men inte just nu. Hamas är lillebror. Han har blivit förtryckt länge av sin storebror Israel. Han tycker alltid att han inte får tillräckligt. "Men jag då? frågar han sig." Storebror tar för sig allt. Får det mesta. Hamas har lärt sig att köra med lite halvkriminella kontakter. Allt för att störta sin storebror i kvav. Hamas har heller inga problem att gömma sig bland kvinnor och barn, under skolor och sjukhus. Såklart. Han vet ju vad israelerna undviker att sikta på i första hand.

Men nu är det så illa att storebror helt har löpt amok. Det har slagit slint i huvudet. Han vill en gång för alla stoppa sin lillebror från några som helst vidare tjuvnyp. Han ser sig själv som den självklara arvtagaren till Gud och har inte något som helst  till övers för Hamas och hans hejdukar. Det är dags att rensa, anser han. Dessutom har han börjat tvivla på sin självklara rätt efter påtryckningar från resten av världen. Det är bäst att agera. Nu jävlar. 

Eftersom denna konflikt helt har eskalerat till något annat än vad som kanske varit meningen från början måste världen reagera kraftigare. Det går inte att titta bort längre. Storebror står och slår sin lillebror sönder och samman. Det spelar inte längre någon roll vem som började. Israel borde veta bättre.

Det vetifan om inte dessa fanatiska svarta högermän i Israel med korkskruvelockar inte är minst lika farliga som terroriststämplade Hamasmän. Jag återkommer till det där med fanatiska, för det är verkligen ett tillstånd som är livsfarligt. För dom själva och för resten av världen. Jag tror att det är dags för de omkringliggande länderna att nu ta tag i dessa bröder och verkligen prata med dom. Israel kan inte längre skylla på att Hamas började skjuta.  Våldet har gått alldeles för långt. Hamas kan inte fortsätta hävda att Israel inte har någon rätt överhuvudtaget till sitt land.

Ja, jag förstår att palestinierna känner sig utmanövrerade från det dom anser vara sitt land. Ja, jag förstår att israeler är trötta på självmordsbombare som tar sig in i Israel och därför bygger en mur. Det är säkert svårt för israelerna att säga till palestinierna "ja visst, kom hit och jobba" när det samtidigt tar sig in självmordsbombare. Det lär ju inte bli bättre nu. Om palestinierna inte hatade israeler tidigare, lär de ju göra det nu - med varenda atom i sin kropp.

När jag läser tidningar försöker jag hålla mig så neutral som möjligt. Försöker se båda sidors dilemma. Men Israel har gått för långt i sitt våld mot Gaza. Det går inte att blunda för fakta. Och nu är skadan redan skedd.

Vi går mot ljusare tider. Äntligen. Trots att finanskrisen fortfarande ylar på och det ser mörkt ut för världen. Kriget mellan Israel och Palestina upphör aldrig verkar det som. Hatet och hämndbegäret ligger där och pyr. Hela området därnere är som en pyrande vulkan. Det går kanske perioder då det bara ryker, men vulkanen kokar inuti och det är bara en tidsfråga innan nya utbrott kommer.

Inte verkar det finnas någon lösning heller. Den ena sidan innehåller grupper som inte accepterar att Israel överhuvudtaget existerar och Israel å andra sidan ser sig själva som suveräna och förstår inte varför någon skulle ifrågasätta deras självklara rätt att ta för sig av marken. Deras argument är att Gud har valt ut platsen åt dom. Det är svårt att argumentera emot människor med så stark tro. Vare sig det är att dom tror på bu eller bä. 

Hur ska man förklara för dom att det inte finns någon gud? Och om gud vore så god,  varför fyller han dessa människors huvuden med sådan tro som gör att dom är villiga att döda för den. Den guden är ingen god gud.

Helt klart är att religion skapar krig. Det är inte bra. Speciellt gäller detta de bokstavstrogna. Dessa är lika fanatiska som vissa fotbollssupporters vare sig de bor i Israel eller i Gaza. Det kan lätt bli farligt. 

Det verkar helt omöjligt att se att det någonsin ska bli en lösning på konflikten därnere. Fast man måste hoppas. Hoppas att det ska bli lite ljusare för de stackars arma människorna.